---------------------------------------------

la Gazette de Greenwood *le Webzine Blues*(Fransk webzine), dec-03, ("Slidin´ Out" recension)
"Galen. Den här grabben är galen. Se (hör) vad hans gitarr får stå ut med! Matti Norlin ?Jag visste inte vem det var förrän jag fick cd´n skickad till mig från en vänn. [här står det en ordvits om brevskickande och galenhet där recensenten använder ett franskt slangord som jag inte lyckas att översätta]. Galen i gitarren, det är den här Matti Norlin verkligen !
Jag vet inte varför jag inte spelade cd´n på en gång. Den låg där på vardagsrumsbordet, hånande mot mig med sin tittel: Slidin' Out. och så la jag den i cd spelaren.....och. den exploderade!
"Vad jag tycker är roligast med att spela i olika gitarr-stämningar är att jag ofta inte vet vilka toner jag spelar". !!! Det här är vad Matti har skrivit i cd-häftet. Det första numret, Not Allowed, säger allt: slideröret rycker och sliter en i håret! och allting som följer är av samma slag, förutom att takten (ibland) är lugnare. Aderande till det rasande slidandet (som i t.ex. Groovin' ), så spelar Matti Norlin även häpnandsveckande finger picking (Cool Down är ett bra exempel på detta). Slidin' Out är en låt "som är svår att spela, speciellt live, då jag ofta råkar spela lite för fort". jaha ??!!
Men bland dessa 14 låtar (alla egna kompositioner), så finns det några tillfällen för andhämtning, med äkta juveler som Rooftop Jive eller This Day Will Never Return.
Inspelad i Stockholm (sa jag inte det? Matti Norlin är svensk) i sin lägenhet, ensam med hans gitarrer (6 och 12 strängade, National, banjo) och med hans stampande fot som rytmsektion, så har du nog förstått att den här CD´n är ett chef d'ouvre (mästerverk) i akustisk gitarr. Om du inte känner till Matti Norlin, skynda dig till hans hemsida http://www.mattinorlin.com där du kommer att få tillfälle att lyssna på extrakt från hans musik och framför allt: beställ hans CD ! Oli "

---------------------------------------------

Recension frŒn Rookie 03 spelningen i Hultsfred 1/11-03:
Ordet omänsklig har fått en ny innebörd för mig, efter att ha sett Matti Norlin. Jag gillar att bli tagen på sängen och det blev jag bokstavligen när Matti Norlin satte igång. Jag kan inte säga att jag är något stort fan av blues, men efter att ha hört och sett Matti Norlin är jag helt häpen. Matti sköter gitarren, sången och håller takten med ena foten. Allt ser så lätt ut och folk omkring står med öppen mun och bara stirrar. - Hur bär han sig åt, var det många som undrade. Matti vet verkligen hur man ska förtrolla sin publik och det lyckas han med sitt bländande gitarrspel. Vi får höra låtar som "This Day Will Never Return", Sweet Angel", och "Growing". Växa ja, det har verkligen denna gitarrvirtuos gjort i mina ögon och jag förstår varför han blivit hyllad av pressen. Vad jag inte förstår är varför han inte har något skivkontrakt, men det är väl bara en tidsfråga innan någon kontrakterar honom.
- Recensent: Herman Petersson

---------------------------------------------

Gefle Dagblad, 20/7-03 (konsertrecension)
......mindre pretentiös men mer ös är Matti Norlin i Badge. Han lirar vild slide på akustisk gitarr och kompas av Fredrik Haake, trummor och Petter Winnberg, kontrabas. Det är hetsblues, i stil med Bob Log III, men Matti nöjer sig inte med att gapa obscena obegripligheter med sönderdistad röst utan sjunger hellre. ... På gitarr är Norlin fantastisk, Winnberg spelar minimala fuzziga grooves och Haake är frenetisk som få. Badge är riktigt bra, musiken är skönt dum och jag kan inte göra annat än le som en dåre.
-Badge Nivå, fredag
-Joakim Forsgren


---------------------------------------------

Norska Blues News, December -02 ("Slidin´ Out" skivrecension)
Her dreier det seg om mer "streit" country/deltablues, framfört solo. Ikke fullt så tuff i kantene som Björn Berge, men absolutt i samme ånd. Mye heftig fingerarbeid her og bare egne låter. God variasjon fra låt til låt, enten det er slide, fingerpickin, folkevise lignende låter eller blues på banjo. Ei plate som egner seg både til fest og meditasjon.
- Gunnar Svensson


---------------------------------------------

Jefferson, nr 134 - vintern 2002 ("Slidin´ Out" skivrecension)
"Slidin´Out" är Matti Norlins tredje soloutgåva med egenhändigt skriven akustisk countryblues. Man måste beundra Matti som kämpar på i denna ytterst smala nisch av redan smal musik. Och Blaze som ger ut den. Tala om insats! " "...Texterna är överlag bra och Matti undviker nogsamt bluesklichéerna. Jag funderar på om de inte rentav är så bra att de borde göras på svenska. Han undviker även att luta sig mot någon given förebild i gitarrspelet, vilket vi speciellt tackar för."
- Anders Lillsunde


---------------------------------------------

Norrländska Socialdemokraten, 9/12 -02 (konsertrecension)
Blues i högt tempo
Konsert Matti Norlin ,Lillan, Luleå Lördag 7 december
För dryga två år sedan satt amerikanen Kelly Joe Phelps på Lillans scen i Luleå och trollband oss i publiken med sin genuina folkblues på akustisk slide- och dobrogitarr.

Kommer osökt att tänka på den konsertupplevelsen när Matti Norlin intar samma scen. €ven ångermanlänningens musik har sina rötter i deltabluesens marker och precis som Phelps gör Norlin högst personliga, om inte fullt lika magiska, tolkningar av läromästarnas epokgörande sånger, parat med mycket eget material. Lördagens konsert, i regi av formidabla föreningen Svartöns Blues, pendlar från furiös tokblues via mer strävsamma, folkklingande ballader till traditionella nummer.

Norlin älskar drivet och rytmen i de uråldriga, lantliga Mississippi- sångerna, vilket framkommer direkt från start. De första slideexcesserna är grymma, liksom den lustigt Hawaii-besläktade låten av engelsmannen Sam Mitchell. Ännu hetare blir det under en intensiv version av hjälten Robert Johnsons Up jumped the devil, då tempot tuffar iväg i rasande X2000-fart.
Den här sortens blues ger inget större utrymme för finlir, men energin och känslan imponerar. Norlin spelar med fingrar och plektrum samtidigt, plockar blå toner medan tummen och vänsterfoten håller igång basen och rytmen. Inte sällan låter han gitarren vila i knäet och bjuder på bländande slideteknik, som i svängiga groovet Distant as a star.

På skruvade Hangover Blues byter han bottleneck-röret mot skruvmejsel, vilket ger en ännu hårdare och tuffare klang. Som sångare har han dock en bit kvar. Rösten är inlevelsefull och säker, men saknar rätta udden. En Blind Willie Tell-klassiker som Statesboro blues väger aningen för lätt, men det är tufft när han stöttar solona i en låt tillägnad Hendrix med själfullt Jojje Wadenius- gnolande.

Under andra set når konserten sitt klimax i utsökta avfyringar av välvalda Johnson-nummer - primitiv, frustande och kraftfull förkrigsblues av bästa sort. Uttjatade Black Betty, däremot, kändes helt onödig.

Matti Norlin tycks inspirerad av publikens rungande respons och till slut får vi också höra honom spela på den granna dobro-gitarren som har stått oanvänd i sitt ställ under hela kvällen. Som kopia har den lite för mjukt sound för min smak, men Norlin hanterar stålguran med van hand.

Kort och gott, en lyckad konsert av en kille som vågar göra bluesen till sin egen.

-Nils Johansson

---------------------------------------------

Norrländska Socialdemokraten, 7/12 -02 (artikel / intervju)
Blues bortom tolv takter
Konsert. Bluesartisten Matti Norlin hyllas för sitt gitarr och slide-spel.
I kväll uppträder han i Luleå.
Få musikstilar är lika traditionstyngda som bluesen. Många av dagens uttolkare slavar under konventionerna och de förutfattade meningarna om musiken blir därefter.
Men Luleå aktuella gitarristen och sångaren Matti Norlin vill bryta mot allt det där. - Det är synd att folk har såna fördomar gentemot musiken. Jasså, du spelar blues? säger de och tror att man kör nån slags tradig dansmusik, såna där Gary Moore-prylar. I själva verket söker jag mycket friare former, säger han.
Alltsedan början av 90-talet har han utvecklat sin personliga stil, med rötterna i den akustiska förkrigsbluesen. Han har släppt tre skivor, den första bestod uteslutande av låtar skrivna av legendariska Södern-gubbar som Robert Johnson, Charlie Patton och Blind Lemon Jefferson.
- Jag minns att jag hörde Muddy Waters inspelningar från 40-talet och tyckte det var tufft att han inte spelade i tolv takter hela tiden. Den tidiga deltablues-epoken har inspirerat mig mycket också, inte minst för att musiken har en sån energi. Utrymmet för improvisationer är stort, låtarna kan börja i ett tempo och sluta i ett helt annat.
- Vi hade en vikarie på trummor för ett tag sedan. För honom var det lite svårt att haja det där, det är ju en dödsynd för många musiker att inte hålla tempot, säger Norlin.

Han varvar gig tillsammans med bandet Badge med egna konserter runt om i landet och musikkritikerna har skrivit lyriskt om hans säregna gitarrstil. På senaste skivan Slidin´ out förekommer mycket spel på en Dobro-kopia, den klassiska plåtgitarren med sitt resonanta, smutsiga sound.
- Jag gillar det ljudet. Dobro-gitarren pallar en hel del. Tdigare i höstas trampade ett fyllo rakt in i den, så att det blev en buckla. Nu låter den nästan ännu bättre.
- Det blir mycket "slidande". Jag har precis upptäcktt vilket skönt ljud man kan få av en skruvmejsel över strängarna. Man kan inte stanna upp, det roliga är att pröva nya grejer hela tiden, säger han.
Senaste åren har Matti uteslutande jobbat med eget material. Melodierna betyder mycket för honom, nya låtar tillkommer varje dag. Texterna baseras ofta direkt på egna upplevelser.
- Jag är ingen poet, utan försöker bara uttrycka det jag känner rakt upp och ner. Bluesen funkar ju ofta bäst så, när man är lite deppig och skriver av sig all skit. Första spåret på min senaste skiva, exempelvis, handlar om mammas bortgång. Man måste få ur sig de där tankarna, positiva energier kan skapas av det.

Matti bor i Stockholm men kommer ursprungligen från Hoting, mitt i ångermanlands folkmusikaliska domäner.
Senaste upptäckten - en nyckelharpa! Matti har tagit sig an instrument under gångna året och redan skrivit uppemot 80 låtar. Han räknar med att utveckla sin nyfunna musikådra ytterligare i ett band framöver.
- Kanske börjar jag också spela blues på nyckelharpan. Ingenting är omöjligt, säger han.
Fotnot: Matti Norlin spelar solo i kväll, på Lillan i Luleå. hans tre plattor "Pre War Blues", "Kitchen Sink Blues" och "Slidin`out" finns i välsorterade skivbutiker.
- Nils Johansson

---------------------------------------------

ÖP (Östersunds Posten), 13/9 -02 ("Slidin´ Out" skivrecension)
"Det är fortfarande akustiskt och rått, men låtarna är numera mycket mer progressiva än traditionell blues. Plattans andra spår, Distant as a star, är en fantastisk rocklåt som med ett coolt beat skulle kunna spelas på vilket dansgolv som hellst."
- Tomas Björnrun

---------------------------------------------

Hallands Nyheter, 7/9-02 ("Slidin´ Out" skivrecension)
"Matti Norlin har gjort sig kþnd som en av Sveriges främsta uttolkare av den akustiska förkrigsbluesen. Mycket slide blir det och mycket Robert Johnson, Blind Boy Fuller och liknande gossar.
På nya plattan är det bara eget material och det känns på flera låtar nästan som om Norlin försöker korsa deltabluesen med punk..."
"... både skickligt, lekfullt och vackert."
- Harald Bergengren

---------------------------------------------

Värmlands Folkblad, 6/9 -02 ("Slidin´ Out" skivrecension)
Matti bäst i landet?
Om jag påstår att Sveriges bäste bluesgitarrist heter Matti Norlin och bor på Flintbacken i Stockholm, finns det antagligen åtskilliga andra, mer bekanta med musikstilen än jag, som kommer med invändningar.
Vilket var exakt vad som skedde när Matti spelade inledningsspåret Not Allowed, från detta album på en liten klubb och någon i publiken skrek "varför spelar du inte blues på riktigt!"
Men det här är Mattis definition av blues och med detta, bitvis fenomenala album, tycker jag att han kan propsa på att ha tolkningsföreträde.
Själv är jag inte ens säker på vilka sorts gitarrer han spelar på, men hans teknik är bländande, utan att blueskänslan går förlorad, och dessutom förmår han att variera sitt sound bland annat genom att plocka fram banjon, detta sorgligt underskattade instrument som i rätta händer ju kan svänga så att det välter en hel konsertlokal.
Den enda invändning jag har är att Matti inte är en lika spännande vokalist som instrumentalist. Om så varit fallet hade antagligen hans namn varit utkablat bland bluesvänner världen över.
Men Slidin´out räcker ändå mer än väl, och jag utgår från att landets bluesföreningar redan är underrättade.
- Björn Stefanson

---------------------------------------------

Groove, Nummer 6 2002 ("Slidin´ Out" skivrecension)
"Det ska sägas direkt att Matti Norlin är en djävulskt bra bluesgitarrist med lika mycket Mississippi John Hurt och förkrigsblues som Led Zeppelins Hats off to (Roy) harper i fingrarna. På sin tredje platta fyrar Norlin av den ena slidesalvan efter den andra så det fladdrar i byxbenen. Det är helt enkelt en njutning att höra honom spela."
- Peter Sjöblom

---------------------------------------------

Lþnstidningen , Fredag 23 augusti 2002 Ê (artikel / intervju)
Matti längtar efter det ultimata livet
Tokpunkblues. Det är en av de luddiga omdömena som droppats om Matti Norlins musikaliska uttryck. I dagarna slþpper bluesmannen från Hoting sin tredje soloplatta, "Slidin` Out" och är därmed en bra bit på vägen på sin tonsatta kallelse.
Det är elva år sedan Matti sprang på den där Robert Johnson-plattan som fick honom att tänka om. Det var då han bytte ut distade metalriff mot akustisk fingerplockande.
- Ibland kan jag känna att jag kan allt som man behöver kunna spela på en gitarr, men naturligtvis så är det inte så. Samtidigt vore det väl skittråkigt om det var så.
- Jag hoppas att jag aldrig blir klar och dþäför gäller det att försöka hitta på egna grejer hela tiden, fortsþtter han.
För att hålla lågan brinnande så försöker 30-årige Matti hela tiden töja på de snäva ramarna som bluesen faktiskt kan innebära ibland.
- Jag kan förstå folk som säger att blues är tråkig. Det finns det som blir dansbandsaktigt för att musikerna fått för sig att det absolut bara kan spelas på ett speciellt sþtt. Det är synd för bluesen innehåller så många olika stilar, menar Matti .
Plötsligt namedroppar vi band som White Stripes, Jon Spencer och norska pionjären Björn Berge, artister som tar genren framåt.
Själv har Matti samarbetet med långvarige kompisen Fredrik Haake och Petter Winnberg i trion Badge som en källa till ständigt ny inspiration.
- Både Fredrik och Petter är så otroligt duktiga jazzmusiker. Så när vi kommer ihop så blir det en totalknasig mix av rockabilly, punk, folk, rock och blues, skrattar han.
Men den smältdegeln skapar också problem i ett musikklimat där man allt oftare vill ha tydligt trendiga och utstuderade ramar att gå efter.
- Allt är så insorterat i fack här nere. Efter vår spelning på demoscenen i Hultsfred så var det flera tidningar som skrev att det var otroligt konstigt att vi inte var signade. Samtidigt förstod dom att skivbolagsfolk fick myror i huvudet när de hörde oss och vår blandning av stilar, berättar Matti.
Men när Badge väl kommer till skott live så brukar det skapa en ljudbild som för folk att höja på ögonbrynen. Det är nog från den konstellationens utsvävningar som tokpunkblues-etiketten kommer tror Matti.
Men "Slidin Out" är inte så förutsägbar som man kan tro.
- Numera känns det inte som om jag är så fruktansvärt traditionell längre. Jag tycker att jag har hittat mitt eget uttryck.
Vad skiljer då"Slidin Out" från dina båda tidigare album?
- När jag spelade in min debut "Pre War Blues" så var jag så naiv att jag trodde att ingen annan hade spelat in gammal blues från 20-30-talet. Med "Kitchen Sink Blues" ville jag fokusera mer på mitt eget låtskrivande. Den här är väl helt enkelt en naturlig fortsättning på dom båda.
- Det är bara att gratulera folk som fortsätter att göra samma sak år ut och år in och är nöjda med det. Men jag vill gå vidare och det tycker jag att jag gjort med "Slidin Out".
När ni läser det här så sitter kanske Matti på någon fjälltopp och njuter av stilheten. Han ska nämligen fjällvandra i Borgafjäll under några dagar.
- Det ska bli otroligt skönt. Jag har inte varit hemma på hela sommaren och jag har längtat fruktansvärt, säger Matti som brukar sitta på taket på familjens fjällstuga och lira på sin gitarr.
- Jag har faktiskt funderat på ta med mig en digital porta och dra upp dit och spela in en platta. Det kanske blir nästa projekt, fortsþtter han.
Att vara norrlänning och bo i södra Sverige under vinterhalvåret kan vara en pina. Det är inte Matti den första att skriva under på.
- Jag brukar känna mig helt djävla instängd. Det känns så totalt onödigt att det ska vara vinter här när det ändå aldrig blir på riktigt.
När flyttar du hem till Norrland?
- Jag har alltid tänkt på det förut, men just nu känns det inte så aktuellt. Men det ultimata livet skulle absolut vara att ha ett hus vid en sjö nära fjällen, en bra studio och en hel hög med musikkompisar i byn som man kunde dra iväg på turnè med när det blir läge, filosoferar Matti.
Kanske Borgafjäll är det scenariot någon gång i framtiden?
- BJÖRN BOSTRAND

---------------------------------------------

Dala-Demokraten, 16/8-02 ("Slidin´ Out" skivrecension)
Yeah! Matti Norlin levererar tokblues på tu man hand. Slidin´Out är så långt ifrån en överproducerad platta man kan komma, här är det en gitarr och en röst som gäller. Skitigt ljud och en rak trumma som håller takten för att man inte ska förvilla sig i alla svängar. Avskalat, och rejält coolt. Man ser den rökiga krogen på landsbygden framför sig. Eller varför inte lägerelden mitt i skogen. Matti tar bluesen och plussar på ännu mera koskit och cowboykänsla. Det blir någon form av punkblues, med känsla som durrar längs ryggraden. Han spelar som han sålt både själ och gitarr till djävulen. Här går det undan!
Jag vill ha Matti Norlin spelandes hemma i soffan när det är partytime på fredagskvällen.
-Jonas Stentäpp

---------------------------------------------

LT, 15/8 -02 ("Slidin´ Out" skivrecension)
Matti från lilla Hoting i lilla Jämtland fortsätter att växa ut till en allt större bluesman på den svenska rootsscenen. Det hörs tydligare än någonsin på hans tredje soloplatta.
Den inspelningsmässiga småskaligheten fortsätter på "Slidin´Out". Album nummer tre är med andra ord precis som de båda föregångarna "Pre-War Blues" och "Kitchen Sink Blues" inspelade växelvis hemma i Mattis kök och i replokalen på Fryshuset i Stockholm.
Den här gången är samtliga 14 låtar egna kompositioner. Och jämför man med debuten från 1995 så hör man en bluesman som fortsätter skjuta nya stilfulla skott på sitt musikaliska stamträd, både som instrumentalist och sångare.
Som albumtiteln skvallrar om så har slidegitarren en fet huvudroll.
Men det som gör "Slidin´Out" till ett fett utropstecken i den svenska bluesfåran är Mattis låtar och sättet på vilket han sjunger dem. Hör "This day will never return", "Distant as a star", "Groovin´", och "Sugar", och du hör kanske de finaste låtarna på bottlenecktemat som någonsin lirats in i vårt land. Och som dessutom håller i vilka jämförelser som helst.
-Björn Bostrand

---------------------------------------------

Provinstidningen Dalsland, 13/7 -02
-Frukostspis-
"Frukostbluesen är ett nytt grepp från Åmåls Bluesförening. Vi bänkade oss på Café Liljan där Matti Norlin stod på frukostmenyn. Inte helt oväntat var det en näringsrik och varierad frukost som bjöds. Nu var det ingenöverraskning då Matti Norlin hör till de svenska bluesmusiker som går från klarhet till klarhet. Efter två utsökta set tackade Matti Norlin för sig." -

---------------------------------------------

Programbladet Åmåls bluesfest, 12/7 -02
Matti Norlin stormar in med sin trio på Gågatan och vräker ut opolerad blues mixad med country, rock och spelmanstoner från djupa skogen."Int glöm vi tok-bluesen från Septämbe 2000"! Visst är det ännu en Åmålsfavorit som äntrar stan. Akustisk tokpunkblues!

---------------------------------------------

Vimmerby Tidning, 1/7 - 02
-Gitarrist med känsla-
"Lördagskvällens uppträdande på sommartorgsscenen med bluesgitarristen Matti Norlin blev mycket uppskattat av en påpälsad publik med paraplyet berett i ena handen.
Matti Norlin, en 29-årig före detta Hotingsbo, numera bosatt i Stockholm, spelar normalt med bandet Badge som framträdde på demoscenen under Hultsfredsfestivalen så sent som två veckor sedan, uppträdde denna gång ensam på scenen med uteslutande eget låtmaterial. Gitarristen Matti Norlin visade upp en egen stil på sommarscenen i lördags kväll, där han använde såväl metallrör som skruvmejsel för att ta de rätta ackorden på gitarrhalsen. Han visade prov på mycket fingerfärdighet, där det nästan lät som han spelade på en tolvsträngad gitarr. Ett framträdande värt att applådera alltså!"
-Anders Lagerman

---------------------------------------------

Nyheterna, 14/6-02
Badge, Scen: Demo, Hultfredsfestivalen, Betyg: 4+
Stockholmsbaserade Badge var en mycket trevlig bekantskap att göra . Med slidefantomgitarristen Matti Norlin - känd som solokvistartist från bland annat Mönsterås Bluesfestival - i spetsen jazzade Badge loss något i hästväg med sina märkvärdiga låtar. Det svängde något grymt från Mattis slidespel, Petter Winbergs ståbas och Fredrik Haakes trumspel. Det är ett mysterium att bandet fortfarande är osignat, men förhoppningsvis ska väl det rätta till sig efter Hultsfred? I och för sig kan väl Badges oheliga blandning av blues, jazz, rockabilly och...ja, allt möjligt, skrämma bort en och annan räddhågsen skivbolagsdirre, men någon borde verkligen ta tag i det här bandet!
- Robert Triches

---------------------------------------------

LT , Lördag 27 oktober 2001 (Om Östersunds bluesfestival)
Östersundsnatten kokade av blues
"Inne på Dalwhinnies höll Matti Norlin till. Matti med rötterna i länets norra delar är en bluesman av format. Med intensivt utspel och stor känsla för deltablues skapade Matti tryck och stämning inne på den lilla puben.
Hans långa hår och bandanan kände man igen från den tiden han höll till uppe i Strömsund. Men uttrycket är nu ännu säkrare. Sedan skulle han dra vidare för att göra kvällens andra spelning men då med sitt band Badge."

---------------------------------------------

Jefferson, nr 120, -99 (Karlskoga Bluesfestival)
"...Efter att ha höjt medvetandet hos många förvånade Karlskoga-bor med live-musik på stan, i affärer och köpcentrum (framförallt Matti Norlin fick många nya fans) smög huvudarrangemanget igång på Restaurang Kupolen vid 15-tiden."
"Matti Norlins första set var lekfullt, en lokal journalist frågade mig varför han inte planerar en set-lista....!! - Otaliga är de som häpnade över vad man kan göra med en gitarr. Äldre blues-fans ställer sig frågan: -Hur bra kan han bli?!? "
-Jonas Högberg

---------------------------------------------


-Bruce Iglauer, Alligator records, Chicago (-99)
" Mattis spelstil þr smakfull och solid och har riktig djup blueskþnsla."

---------------------------------------------

LT, 2/10-98 (Kitchen sink blues, BLAZE 9802)
Matti Norlins kšksinspelningar imponerar
"Han är långt ifrån ensam att känna sig kallad av legendariske bluesmannen Robert Johnson, och Hoting-sonen Matti har lärt sig läxan av den äran.
Trots lågbudgetvarianten, en övervägande majoritet av de 23 egna kompositionerna är inspelade hemma i köket i Jordbro, så slår känslan igenom.
Passionen och kunnandet går hand i hand och passar som hand i handsken. Han är en ypperlig instrumentalist och en klart bra sångare. Matti Norlins köksinspelningar imponerar."
-Björn Bostrand

---------------------------------------------



Jefferson, -98 (Kitchen sink blues BLAZE 9802)
" Förra CD:ns "fältinspelningar" från Hoting, ångermanland, har ersatts med live/no overdubs, från eget kök i Jordbro, Stockholm.
Mallen är fortfarande pre-war, men konceptet är något breddat, t ex Hear my soul cry som för mina tankar till John Fahey, eller Set my ship on fire, en jazzig bluesvals.
Även instrumentalmässigt har Matti breddat sig, på inledande Emigration blues spelar han Fred McDowelsk elgitarr.
Matti spelar även banjo på ett par låtar, varav Keep on tryin är mycket fin. Med Learn from others mistakes, Suitcase blues, Bullshit blues och Layin` down blues visar Matti Norlin att han kan göra blues av utsökt slag.
Förankrad i traditionerna men ändå med personlig stil. Det visar vilken potential denne man har att gå vidare."
-Max W Sievert

---------------------------------------------

Borås Tidning, 14/2-98 (konsertrecension)
"På senaste jazz och blues festivalen (Nordic Jazz & Blues Festival) var en av de stora upplevelserna den unge bluesmannen Matti Norlin, ett självlärt fenomen från djupaste Ångermanland som via skivfynd i en postorderkatalog mött vad som skulle bli hans husgudar; Robert Johnson, Bukka White, Lightnin Hopkins, Big Bill Broonzy m.fl.
På egen hand lärde han sig deras enorma gitarrteknik, och på något underligt sätt har han fått gåvan att elektrifiera sina lyssnare från en estrad.
Dom som besökte Cookin jazz & bluesklubbs andra kväll blev golvade av ett tryck, en stämning och en kontakt mellan estrad och publik som sällan upplevts tidigare i Borås.
Matti Norlin måste ha gjort något av en drömkonsert som mötte en enorm publikrespons"
- Rolf Haglund

---------------------------------------------


Åmåls bluesfest program, -98
"Fastest in town" gäller hans otroliga teknik och lek med gitarren. Matti från Hoting i Ångermanland, har på några år stigit fram som en ung ledare för akustisk revival blues.
Utan fördomar hur bluesen skall låta har han skapat sin egen stil. Spelar allt från Ätte vä skitinga över Jimi Hendrix tillbaka till Robert Johnson och upp till Frank Zappa, allt med samma orädda, unga intensitet. Matti tar publiken med häpnad var han än spelar."


---------------------------------------------

Lick magazine, A touch of blues -98 (Hollþndsk tidning)
"Musiken och ambiansen var bättre þn nånsin. Matti "Speedy" Norlin uppträdde och dom Holländska och Belgiska lyssnarna blev väldigt överraskade av denne unge man.
Men, vad menas med ung egentligen ? Det är ju en fråga om erfarenhet, och Matti verkar leva lika fort som han spelar."

---------------------------------------------


Cadence, may -98 (New York tidning)
" Den unga svenska gitarristen Norlin visar upp en häpnadsväckande akustisk teknik, från lidelsefull slide till rask ragtime stil. Han visar också vara en mästare på flat picking."
-David Lewis

---------------------------------------------

Provinstidningen Dalsland, -97 (om Åmåls bluesfest)
"En smärre chock fick undertecknad vid besöket på innergården vid Hantverkarmagasinet. Där satt en ung man och hanterade sin gitarr som om han inte gjort annat. Matti Norlin hade presenterat sig, och gjort det på ett sätt som etsade sig fast i minnet. Norlin svettades i värmen och bjöd på en äkta och fängslande blues."
"På Stadt uppträdde Matti Norlin inför en nästan andaktigt tyst och lyssnande publik. Återigen kunde man bara beundra hans enkla, okonstlade och naturliga spelsätt med en känsla som går utanpå det mesta. Här får snart Sven Zetterberg och Rolf Wikström en fullvärdig jämlike i den svenska bluestoppen"
-Tony Berg


---------------------------------------------

Lick, A touch of blues,-97 (Holländsk tidning)
"Matti Norlin har ett unikt sound, och ni borde boka honom innan det blir för sent! Denne man, som för närvarande är på turnè i Italien har en guldkantad framtid att gå tillmötes."

---------------------------------------------

Tidningen Stereo, Nummer 3, 1997
"Gitarristen Matti Norlin är en riktig fröjd att lyssna på. Det var länge sen jag hörde sånt härligt bluesshreddande."
-Rolf Haglund

---------------------------------------------

Bluesbulletinen, nr 23 maj 1997 (om bluesfestivalen i Mönsterås)
"Matti Norlin var otroligt imponerande. Han spelade countryblues med en inlevelse som måste vara unik i Sverige. Sveriges Robert Johnson!"

---------------------------------------------

Säffletidningen, 15 juli -97
" Norrlänningen Matti är bluesens framtid. Matti Norlin, snart 25, medverkade för första gången på bluesfesten i Åmål och gjorde det med besked. Matti spelade en hård och snabb blues som gick hem hos publiken. Redan efter de första takterna syntes gillande leenden och de började spontant att klappa takten."
-Ingrid Hjortvid

---------------------------------------------



Expressen,1995
"Min farmor Linneas favvoprogram heter Cafè Umeå. Inte riktigt min grej trodde jag, till i går. Memorera namnet Matti Norlin. Bluesgitarrist. Just när TV-kocken Hubbe Förster var klar med sina Crepe Marie-Louise drog denne Norlin av en stentuff version av Robert Johnsons Crossroad blues så det fladdra i dampublikens folkdräkter. Vilken talang! Vilken attack! Vilken överraskning! Inte ett ont ord om TV2:s sävliga caféprogram i fortsättningen."
-Georg Cederskog

---------------------------------------------

Backstage, -95 (Pre-war blues recension)
"Detta var en överraskning må jag säga. Matti bjuder på hela 24 låtar signerade legender som; Blind Willie McTell, Willie Brown, Blind Boy Fuller, Robert Johnson etc. Allt þr dessutom framfört medelst akustisk gitarr och sång. Jag är i ärlighetens namn otroligt imponerad av Mattis flinka och smakfulla gitarrspel. Slide, chickenpicking och vanligt traditionellt blueslir formligen vräker han över en. Helt suveränt!"
-Janne Stark

---------------------------------------------

Blåtryck, nr 73 - 1995
På CD´n Pre War Blues hör man verkligen inte att Matti Norlin är en ung, svensk grabb på 22 år. Det är helt fantastiskt att 1995 ger sig någon på att spela Robert Johnson, Bukka White, Blind Boy Fuller m.fl. Matti Norlin gör det dessutom bra. Han följer originalen väl, men har en personlig röst.
För mig är det här en av de bästa nya countrybluesplattor jag hört på länge. Att Matti dessutom är duktig på scen kunde vi höra på vår stödkonsert i september. Betyg 4
- Pelle Leuf

---------------------------------------------

Trettondagsbluesen på Fashing var såväl musikaliskt som publikt en lyckad tillställning.
....och Matti Norlin bjöd på fin countryblues.
- Janne Rosenqvist

---------------------------------------------

Jefferson,Nr 108 - 1995
Hur skulle jag nu närma mig denna recension? Matti Norlin, deltabluesspelande Ångermanlþnning från Hoting. Kanske med humorns hjälp och låtsas att "Hooting" ligger i Mississippi någonstans. Men när jag vek upp CD:ns lilla blad såg jag att man redan körde på den linjen. Och när jag hörde Matti själv insåg jag att han inte behöver någon krystad introduktion, han klarar sig gott på egen hand.
Sällan har jag hört Robert Johnson eller Blind Boy Fuller tolkad på ett "svartare" sätt än det Matti Norlin använder sig av. Man kan spela blues på många sätt, precis som man kan äta kräftor på mer än ett. Via bolag som Blue Goose, Rounder, Flying Fish m.fl. har man genom åren hört många duktiga vita killar som försökt återskapa 1920/30-talets lantliga blues, men sällan eller aldrig tidigare har jag hört någon suga klor, sörpla spad, spotta klospetsar eller tugga skal på ett mer vällustigt sätt för att få ur sig that spoon, that spoon, that spoonful of blues på det vis som Matti gör.
Med en personlig röst som tack vare Mattis inlevelsefyllda och känslomättade sång känns äkta, samt ett rakt kraftfullt och kompetent gitarrspel, får vi en unik platta man knappast kunde förvþnta sig från något annat håll.
Hade denna samling låtar varit förpackade med en Yazoo- etikett och varit mättade med bruset från slitna 78-varvare, hade den höjts till skyarna som ett dokument från en av bluesens finaste epoker.
Nu kommer kanske finsmakarna att skygga, men Mattis CD är väl värd ett inköp, både för hans ovanliga grepp att så stilfullt och traditionsenligt tolka en förgången epok, som för det inlevelsefulla och musikaliskt skickliga sätt han gör det på.
-- Max W. Sievert