Tillbaka till Skivrecensioner

Musiker nr 8-9, 1997

Rock, blues, soul, funk, jazz...Yes!

Dry Weave är en stockholmsbaserad trio med många strängar på sin lyra.

Dry Weave har på egen etikett producerat en CD med tretton spår som inte lär spelas i riks - eller reklamradio men som inte är sämre för det. Tvärtom - musikaliteten flödar och inga murar verkar för höga. Dry Weave blandar friskt olika stilar utan att för den skull musiken spretar. Det finns en naturlig, musikalisk koppling i deras sätt att blanda och ge ur musikhistorien. En koppling som tar lyssnaren över rock, blues, soul, funk och jazz. Med tyngdpunkt på bluesbaserad rock.

”Skifid things” med Dry Weave är en mycket musikalisk produktion med tydlig influens av Jimi Hendrix.

----------------------------------------

Topp 40, 4 april 1997

Dry Weave bildades i början av 1996 när den svenske basisten Lennart Zehtzon och den Italienske trummisen Giulio Proieti bestämde sig för att bilda ett band. På Fashings scen fann de gitarristen Matti Norlin.

På debutalbumet, som än så länge saknar officiell distribution men redan kan köpas efter trions konserter, möter starkt musikantskap traditionell blues/rock. Gitarrspelet är påfallande rent och dist-befriat, ändå skapar man genom ett energiskt samspel ofta ett klassiskt powertrio-sound.

Referenser: Stevie Ray Vaughan (i deras ruffigare stunder) och Robert Cray (i de mer polerade).

Dry Weave kan närmast ses live på Jägarn i Västerhaninge (19/4) och på Järfälla Blues Festival (26/4).

- AL

----------------------------------------

Stereo nr 1997

”Inte trevligt men intressant” beskriver gruppen Dry Weave sin egen producerade debut-CD. Jag skulle vilja påstå att den är både och. Om man bortser från produktionen som lider lite av en snål budgets restriktioner, så är det en bra bluesplatta. Dry Weave vårdar sin blues ömt och försiktigt, Vem vet, det kanske bara är lite hälsosam respekt? Musiken på skivan andas allt från traditionell tolvtakters standardblues till mer Hendrix-orienterade låtar, där i mellan med ett litet stänk av jazz.

Gitarristen Matti Norlin är en riktig fröjd att lyssna på, framför allt i solot på Long Distance Blues. Det var länge sen jag hörde sånt härligt bluesshreddande.

Karln låter fan i mig som Hendrix till och från.

Om Dry Weave skulle få möjlighet att göra en ordentligt producerad platta, då skulle vi få våra egna domestiska Thunderbirds eller Omar & The Howlers. Ett problem återstår dock; skivan saknar just nu distribution, men det kommer säkert att lösa sig.

1. -Petter Ahrnstedt
   

----------------------------------------

Nya Norrland, 15 juli 1997

Lovande debut som lovar mer

Powerblues med rötter i Hoting är vad Dry Weave bjuder lyssnaren på debutplattan Skiffid things. Här finns en hel del guldkorn, men samtidigt saknas ibland den skitiga feelingen tyvärr.

Dry Weave är en powertrio i Creams och Jimi Hendrix anda. Gitarristen Matti Norlin, som kommer från Hoting, har tidigare släppt en soloplatta och har gjort kassetter tillsammans med Fredrik Haake från Ö-vik.

Basisten Lennart Zethzon har ett förflutet inom funken, och trummisen Guilio Proietti har bland annat spelat med saxlegenden Dick Heckstall Smith.

På CD:n hittar man 13 spår, där alla utom Big Bill Broonzys How do you want it done är eget material. Ett ganska rent sound med funkkryddad blues som är lättlyssnad, men ibland lite intetsägande.

Men visst finns det höjdare - Long distance blues, Pigs at the parliament zoo, How you want it done och Sittin on a bench in a park tål definitivt flera genomlyssningar, och gör att tredje plusset lyser starkt.

En bra debut som lovar mera.

1. -Åke Dahlbäck