Recensioner - Swedish Handicraft
Smålandsposten
SKRÖMTA
Swedish handicraft
Betyg: 4/5
(Tongång records)
Traditionell svensk folkmusik kan sorteras i dels den som handlar om att äta upp sin sista kofta för att klara vintern och dels den som får publiken att i tid och otid utbrista tjo. Skrömta tillhör den senare. Bitvis är det till och med rock. Första skiva kallades Grejhotja. Musiken är lekfull, ibland farligt nära gränsen till odrägligt mycket. Man kan bitvis ana att några av medlemmarna har rötter i jazzen, även om det rör sig mot medeltid. Låtar som Lustarmen, Kätta och svarskörerna i Skrömta-rappen gör att det kittlar i vill-se-live tarmen. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk?
OLA CLAESSON
------------------------------------
Allehanda
Massor av energi från Skrömta
Man kan bara beundra musikern Matti Norlin. Förr året skrev vi om hans liveskiva där han spelade amerikansk blues från 30-talet, ungefär som han rest till Mississippi med en tidsmaskin.
Nu kommer folkmusikgruppen Skrömtas nya cd där han spelar en mycket viktig roll. Matti Norlin - ursprungligen från ångermanländska Hoting - har skrivit de flesta låtarna, spelar nyckelharpa och vevlira och sjunger.
Här går tidsmaskinen snarare framåt än bakåt. Det är väl inte helt originellt att göra ny folkmusik med rytmiskt stuk. Nordman gjorde något liknande på sin tid. Men Skrömta gör det ändå på ett annat och eget sätt. Matti Norlin låter det till och med dra åt orientaliska tongångar i låtar som "Kätta" och "Yggdrasil".
Visst går det nästan lite för fort ibland, men hellre för mycket energi än för lite.
Bästa låt: Polkett från Tåsjö, en traditionell låt som fått en tokrolig text av Matti Norlin, inklusive joddel.
------------------------------------
Corren
Skrömta älskar ös
Låten "Kätta" drar igång som en trög brakskit. Vevas upp i hastighet.
Musikerna löper amok. Tempot bromsas till startnivån och låten får sjunka ihop som en punkterad sufflé.
Skrömtas brännartempo och punkattityd har släktskap med Hedningarna och Hoven Droven. Kaxiga bandledaren Matti Norlins nyckelharpor och vevlira har mycket att säga till om i sällskap med kamraternas sång, fiol, slagverk och bas.
De älskar öset. Det stadiga taktstampet dunkar ibland ihjäl nyanserna när de dundrar fram på kollisionskurs med folkmusikens lugn och roälskande traditionalister.
Lars Åbom
------------------------------------
Svenska Dagbladet
6 december 2011 kl 16:45
FOLKMUSIK
SKRÖMTA
Swedish Handicraft
Stockholmsbandet Skrömta spelar frenetisk, borduntung folkrock i till exempel Garmarnas anda. Men Skrömta är mitt i all energi helt akustiska och funkar gissningsvis bäst som partyband för medeltidsveckor och lajv. Det låter mera rövkrok och armbrytning om dem, inte polskedans och buskspel. De flesta låtarna är av Matti Norlin (vevlira med mera) och Frida Eriksson (fiol). Klangen är övervägande mörkt ödesmättad (ibland i överkant) och sången grovt fulsnygg. Texterna handlar om trolltyg och vild natur, men här finns också välgörande humor: Polkett från Tåsjö har en självsatirisk metatext om låt-tradering och fördomar om folkmusik. Touché!
Kalle Tiderman
------------------------------------
Ergo
Skrömta spelar folkmusik som påminner om Ronja Rövardotter.
De senaste åren har den kanske starkaste trenden inom svensk folkmusik varit att ta genren bort från konserthusen och tillbaka till ett djävulskt uttryck och en tid då den fortfarande ansågs farlig och ful. Det kan göras genom att skapa en smutsig bastradvariant med inslag av blues och jazz som Den Fule och Kebnekaise eller att blanda in rock och göra en slags medeltidsveckavariant, som Garmarna och Skrömta.
Liksom på debuten ”Grejhojta!” gör Skrömta på uppföljaren en folkmusik som antagligen påminner mer om Ronja Rövardotter än om hur svensk folkmusik faktiskt lät för länge sedan, men så länge det svänger är det svårt att bry sig om några autencitetskrav. De egna kompositionerna imponerar musikmässigt, särskilt i de ösigt mörka låtarna där Uppsalabördige Mårten Korkmans kontrabas leder vägen, medan texterna ofta haltar och funkar bäst när de hålls enkla och ohumoristiska.
Andreas Jakobsson
------------------------------------
Nerikes Allehanda
FOLKMUSIK. ”Skrömta” är ett lokalt uttryck på ångermanländska för övernaturliga ting. Och ja, det är som om troll, vittror och allsköns oknytt virvlar fram i deras musik. Allt går i en rasande fart och jag blir nästan andfådd av lyssnandet. Ett mentalt gympass i 144 bpm.
Visst svänger det. Låtarna, de flesta av nyckelharpisten Matti Norlin, har fyndiga riff som försetts med småroliga texter av sångerskan och violinisten Frida K Eriksson. Det är enkelt på medeltida vis, pang på bara, väldigt energiskt och inspirerat – men helst ska nog Skrömta avnjutas live. På cd blir det lite för mycket av flåshurtig folkrockstechno.
Måste ändå nämna ett verkligt guldkorn: ”Polkett från Tåsjö”, en sanslös ironi över folkmusik och dess utövare.
------------------------------------
Lira
KRYDDAD SVENSK FOLKMUSIK.
Skrömtas andra album är en ojämn historia.
Många egna låtar där Matti Norlins instrumentala låtar som Lustarmen,
Opphängt å neschäfft, Bjäran och Vevengelska med fräscha melodier och attack i
spelet, fungerar bäst. Speciellt vevliran ger lite Hedningarnaassociationer.
Uppbackade av slagverk, bas och gitarr är det nyckelharpa och fiol som tillsammans med just vevliran står för melodispelet. Låtarna med sång däremot lyfter inte. Gruppen vill också bidra med ”tjo och tjim” som säkert fungerar
bra live, men inte på skiva. LARS LIND
------------------------------------
IKON
ÄR SÄKERT BÄTTRE LIVÉ
Skrömta med Matti Norlin i spetsen släpper nytt i och med “Swedish Handicraft”. Skrömta är svensk folkmusik, blandat med rock snabb fart och tjo och tjim. Skrömta är ett lokalt ord på ångermanländska som betyder “övernaturliga ting”. Några spår är instrumentala och andra fyllda med underfyndigheter och humor. Tyvärr är det inte alltid så roligt, och det blir bitvis lite mycket av stolligheterna. Bäst är det därför i de mer allvarsamma texterna. Musiken är intensiv, nästintill överintensiv och därför blir det ofta tydligt att det är musik som ska upplevas livé. På skiva är det tyvärr inte lika kul.
Publicerad 10 februari 2012 kl 14:09 av MATTIAS GUSTAVSSON