Recensioner - If I Could Love I´d Love This
Sweden Rock Magazine
BADGE - If I Could Love, I´d Love This
- Perennity Records
De beskriver sig som fast rotade i bluestraditionen. Men det kan knappast bli särskilt traditionell blues om medlemmarna härstammar från Meshuggah, Pain Of Salvation, Meldrum, Sideburn och God Is My Co-Pilot. Ska man likna svenska trion Badge vid något annat band blir det kanske ett uppdaterat Led Zeppelin, men med de folkilskna hundkäftar som slemmas gång efter annan gör ändå Badge unika.
Det finns en hyperenergisk effektivitet i Stockholmsbandets musik, som alltid riskerar att brisera. Lyssna bara på vansinnighetspartiet i "Obey", knäppsvänget i "The First Female Skydiver" eller Motorpsycholika "Break The Circle" och inse att detta inte är fråga om någon tolvtakters Chicagoblues. Snarare rör vi oss bland de lösa boliner som kännetecknar den ursprungliga, akustiska bluesen, dock knådade i dessa supermusikers händer.
Skrev jag Motorpsycho? Det gjorde jag rätt i, för vid närmare eftertanke är den norska trion vad den svenska trion liknar mest.
- Daniel Reichberg
----------------------------------------------------------------------------
Jefferson Blues Magazine #177
KVARTALETS SKIVA
BADGE - If I Could Love I´d Love This - Perennity Records
Det har kommit ut två verkliga märkesskivor denna höst i Sverige; Dead Soul och så denna. Båda drar in musikformen blues både musikmässigt och förhållningsmässigt i vår egen samtid och båda har samma illusionslösa syn på mänskligheten men ur olika synvinklar. Märkligt nog har både Matti Norlin och Anders Landelius sin bakgrund i akustisk deltablues, men ändå lyckats frigöra sig från formbundenheten och skapa egna uttryck. Där Dead Soul ser hopplöshet, ser Badge med Matti Norlin och hans kompanjoner Fredrik Haake, trummor och Gustaf Hielm, bas en värld som blivit helt schitzofren. Där Anders är desperat är Matti Norlin närmast frustrerad och använder musiken aggressivt för en förlösning.
Hårdrock skulle någon kunna säga vid en första anblick, men det kan inte vara mer fel. Bara för att musiken är energifylld och brutal faller den inte per automatik in i någon tydlig genre. Utan att ens diskuterat ämnet med Matti, vet jag var skivan bottnar, kanske omedvetet, men det tänker jag inte säga, det är för simpelt och kan dessutom missförstås. Det är heller inte en fråga om likhet utan ett parallellspår så tydligt att jag nu häpnar när jag väl kommit på det. Tala om att han förstår idiomet utan att reproducera. Det är stort. Om skivan skulle man därför kunna skriva en akademisk handling om 200 sidor faktiskt. Någon musikstudent där ute?
Låt för helvete inte denna skiva drunkna i det förutsägbara och förväntade. Den kommer att leva länge som en öppning på bluesens kvävande formbundenhet. Ta steget ut!
-
-Anders Lillsunde
----------------------------------------------------------------------------
FUZZ
Badge - If I Could Love I’d Love This
Perennity Records
Badge är ett band man inte kan annat än älska. Den råa, opolerade energi som denna, i ordets rätta bemärkelse, powertrio leverar är både infekterande och fullständigt otyglad. Jag vet inte riktiga vad man kan kategorisera bandet som stilmässigt, men vi snackar amerikansk förkrigsbaserad bluesrock i ett helt eget fack.
Gitarristen, tillika sångaren, Matti Norlin behandlar sin dobro med slide som han formligen hatade den och gör allt han kan för att helt enkelt spela sönder den. Ta bara en sak som Calculated Moves, en låt som är så nära punk en blues kan komma och där hans slide åker skridsko värre än Johan Granath.
Mattis två kompanjoner, trummande infernot Fredrik Haake (kusin till Thomas i Meshuggah) och den basspelade vilden Gustaf Hielm, bistår med en lika kraftladdad energi och tillsammans levererar de mer energi än merparten av dagens metal-band tillsammans.
Ta en lyssning på den brutala Break Down och bedöm själva. Man behöver inte ha ett ton distorsion för att lira stenhård musik. Även i lite lugnare låtar som Graveyard Dance finns den en elak spänning som gör att man hela tiden förväntar sig att få en tegelsten i skallen. Refrängen är avig och inte det minsta radiovänlig, trots att den är melodisk.
Badge väljer inga enkla tilljämnade vägar. De kör i diket, rakt ut i skogen och plöjer fram i högst otillgänglig mark. För att vara blues är detta något helt nytt i mina öron. Rötterna finns i gamla hjältar som tidiga Muddy Waters och Robert Johnson, men Matti och hans vänner har tagit det till en ny och annorlunda nivå. Jag kan tänka mig att Badge på scen är en oförglömlig upplevelse om de håller samma energi där.
Plattan är trots sin energiska överton högst varierad. Break The Circle är exempel på en annan typ av inriktning, med Ginger Baker-aktigt trumspel, en bas som vandrar fritt och Mattis här lite mer återhållsamma slidespel, men med rå och slirig sång som grädde på moset.
The First Female Skydiver är förmodligen Tony Irvins värsta mardröm, med en takt så bakvänd att skulle man försöka dansa till den hade man trillat omkull och brutit ankeln innan första versens slut. Avig, spretig, men samtidigt intressant och medryckande.
Avslutande Stand kan vid en första anblick verka ganska harmlös, men även här händer det saker som sätter saker på ända. Refrängen är hård, tung och rättfram, men i versen händer det små kul konstigheter med stopp man inte förväntar sig.
Är du trött på traditionell treackords bluesrock enligt stardardformulär 1A, ta en lyssning på Badge och få en ny inblick i vad blues också kan vara.
// Janne Stark
http://www.fuzz.se/artikel/badge-if-i-could-love-i-d-love-this
----------------------------------------------------------------------------
VK
Badge: If I could love, I’d love this
Perennity Records
Betyg: 4
Svenska Badge spelar med en energi och kraft många hårdrocksband bara drömmer om, och de gör det med slidegitarr, ståbas och trummor. Genremässigt är det någon slags ohelig allians av bluegrass, blues, country och rock, men helheten är bara ett sjudjävla sväng! Lyssna bara på Break down och Calculated moves och försök att inte ryckas med. Detta är musik som skulle kunna tonsätta såväl valfri spagettivästern som ett avsnitt av Sons of anarchy. Det är bara att hoppas att Badge hittar sin publik och inte faller mellan stolarna, för denna skiva förtjänar uppmärksamhet.
Johan Paulin
http://www.vk.se/1003819/skivrecensioner-v-42-laleh-chicagojazzen-paul-mccartney
----------------------------------------------------------------------------
IKON
BADGE
”IF I COULD LOVE, I’D LOVE THIS” (2013)
Perennity/Sound Pollution/Triada
Genre: Rock
ROTBLUES RAKT IN I HÅRDROCK
Publicerad 10 oktober 2013 kl 11:13 av ROGER BENGTSSON
Givetvis är det kul nördkuriosa att Badge-trummisen Fredrik Haake är kusin med Meshuggah-trummisen Tomas Haake. Basisten Gustav Hielm har tidigare lirat med Meshuggah och finns i faggorna när Mats & Morgan musicerar. Sen är det gitarristen och sångaren Matti Norlin som är en hejare både på blues och folkmusik. Tillsammans bildar dessa tre Badge och det som strömmar ur högtalarna när If i Could Love, I’d Love This är både udda, originellt och väldigt bra. Det är rotblues rakt in i hårdrock, rockabilly som andas metal och genuin spelglädje.
Gissningsvis går Badge hem i rätt många läger och jag personligen kan knappt lyssna mig mätt. Kolla förslagsvis upp Break Down, Graveyard Dance och The First Female Skydiver som är tre av de allra bästa spåren på en väldigt stark platta.
http://ikon1931.se/recensioner/rotblues-rakt-in-i-hardrock
----------------------------------------------------------------------------
ÖVIKS ALLEHANDA
Energisk rock av Norlin och Haake
Man får väl säga att detta är deras första platta, även om bandet redan 2003 släppte ett album som dock ännu inte är officiellt släppt, men som går att köpa.
Därför är nog Badge en ny bekantskap för många, med gitarristen Matti Norlin, Örnsköldsvikssonen Fredrik Haake på trummor och basisten Gustaf Hielm, mest känd från sina åtta år i Meshuggah.
Men till skillnad från den metal Meshuggah står för är detta snarare energisk rock med akustisk gitarr, ståbas och trummor. Man flirtar med både rockabilly och metal.
Bäst på nya skivan är "Stand", riffstarka "Down to Earth" och driviga "Break Down".
Artist: Badge
Album: "If I could love, I’d love this"
Genre: Rock
Bolag: Perennity Records
Betyg: 4/5
MARCUS MELINDER
http://allehanda.se/noje/skivor/1.6385635-energisk-rock-av-norlin-och-haake
----------------------------------------------------------------------------
GAFFA
Badge
If I Could Love, I'd Love This - http://gaffa.se/recension/77183
Triada Communication | Släpptes onsdag 16 oktober 2013
Recenserad av Erik Hellström (4 stjärnor av 7)
Fortsätter med sitt nukleära kraftpaket till bluesrock.
Det sägs att tidsmaskiner inte existerar. Att det endast är en sci-fi-myt. Något för de som är missnöjda med beslut och tillvaron. Men Badge lyckas åtminstone förverkliga en ljudlig tidsmaskin. De kastar lyssnaren tillbaka flera årtionden i total blues-anda.
If I Could Love, I'd Love This är onekligen rå. En opolerad diamant som tar ut svängarna och slutar i ett nukleärt jam. Den exploderar och exploaterar bluesmusikens historia och bygger upp ett spindelnät utan lösa trådar. Emellertid hörs endast en kolossal ljudvägg i höjd med Eiffeltornet och det är där Badge hämmar sig själva. Efter ett antal genomgångar av bluestolvan blir skivan till en utdragen parad. Den blir stundtals för mustig och svårsmält trots sin berikande rock.
Uppföljaren fungerar precis som föregångaren Kill Another Fuzz bäst på en svettig scen snarare än i ett gäng högtalare. Det är där effekten är starkast och musiken får tala fritt. Den är gjord för att spelas live.
----------------------------------------------------------------------------
BADGE-IF I COULD LOVE I´D LOVE THIS
(CD-PERENNITY RECORDS PRCD004/TRIADA)
Alltid kul med grupper man aldrig hört talas om innan och som överraskar mig positivt som den här gruppen gör. Jag tänker på ett ungt Electric Boys eller något sådant när skivan sätter igång och det låter fräscht och ganska eget faktiskt när jag sätter på skivan och det är alltid kul med nya band som har lite nya idéer. Lite countryinfluenser också tycker jag i Calculated Moves och ett band som DAD känns som om de influerat Badge lite grand…Mycket slidegitarrer och man får en känsla av 70-tal nästa hela tiden och Badge är en intressant grupp men jag tror kanske att de kommer få problem att hitta en målgrupp för de är väldigt svåra att genrebestämma. 13/8-2013 http://www.skruttmagazine.se/recbadge.htm
----------------------------------------------------------------------------
HALLOWED (USA)
Badge
If I could Love I'd Love This
Label: Perennity Records/Triada
Three similar bands: Led Zeppelin/Clutch/Gordon Fights
Rating: HHHHHHH (4/7)
Reviewer: Daniel Källmalm
http://www.hallowed.se/english/music/reviews/2013/badge-if_i_could_love_id_love_this.html
Swedish newcomers Badge makes a pretty bold statement as a title for their debut album, do they mean that you cannot love if you don’t love their album? Strange title. The album itself has a fairly cool look to it but the layout of the booklet is fairly unimaginative and I have seen similar many times and none has been very good. It feels much like a band yearning for times long gone, I guess the seventies and that hardrock scene is when these guys would really want to live. But they do perform their music with so much attitude that it ought to make every other musician jealous. At least if you are to believe what the press info i saying.
It sounds like a voice from the past, the music is reminiscent of the hardrock from the seventies, I come to think of Led Zeppelin when I hear this. But when analysing that fact it is easy to see that they lack something, Led Zeppelin was fresh and exciting when they arrived, Badge is not. It sounds like a band who wants to emulate music of that era rather than an authentic band of that time. The production sounds more modern for instance, but not as a modernised version of the music of Zeppelin, it is not as fresh and well produced as most music that comes out today, but not as rebellious and dirty as one should expect from a band with attitude. The singer is authentic seventies, neither good nor bad if I am honest and the fact is that the band in alles sounds somewhere in between. Between the new and old and neither one nor the other, neither well produced nor poorly produced. It is an okay production.
It is a decent album, nothing fantastic, nothing amazing. I am not impressed but neither am I appalled so it is a fairly average album I would say. Most of the songs feel quite indifferent but the ending song called Stand is very good, a track I really like and like a lot. But only one song cannot make an album, can it? I find myself strangely drawn to the final track but at the same time very indifferent to the rest of the album. In a way I almost come to believe it is the seventies and for a while the stupid cell phones and even stupider social media disappears into something that is only described in an Orwellian dystopia. But only for a short while as my computer does not transform into a typewriter and neither does the infotainment system in my car change into a cassette deck accompanied with terrible speakers. Maybe this music works best with terrible speakers.
Unfortunately this album is a bit of a neither, nor sort of album. It is approved and average but it does not stand out in any direction. It is just that kind of album you play and then instantly forget that you ever heard, neither good nor bad. Good debut then? Not really, I don’t see them going anywhere worthwhile without significant style changes, it feels like they are embarking on a journey into a musical dead end. The last track is very good but the rest is average at best, this is a decent album but nothing that I will bring along on the rest of my journey through life.
HHHHHHH
----------------------------------------------------------------------------
Blues Rock Review - Kroatien
----------------------------------------------------------------------------